CoccinelleRouge

Ögonlocken har fallit
När skymningen kommit
och gatljusen tänts
Smyger du ut med din röda plasthandske
går du gatan ner mot vattnet med din gröna hink
dinglandes på vänster sida
Du blickar upp mot stjärnorna och känner inre stillhet.
Men det är ingen stillhet du behagar
Den har du burit alltför länge
I ditt långa liv

I ditt halva liv

Åren innan din trettioårsdag
minns du bara dofter
Åren efter din trettioårsdag
har du bara känt tomhet
stilla men skrikande tomhet
avsaknad av människokött mot din hud
Du skriker när någon kommer nära
fast det är det du vill helst
av allt.
du skriker av smärta när du tänker på
dit förgångna, förfallande liv
Du vill gråta när du tänker på honom
den enda som du minns
som du minns att du älskat
Du skriker när du tänker på honom
och allt som han gjort mot dig.

Slag i magen
sparkar i huvudet
slag mot kroppen
Sparkar i huvudet
Sparkar mot minnet

När skratten har tystnat
och ropen har avtatt
när ljuset försvunnit
och råttorna kryper fram
Då går du och plockar bland skratten som tystnat
Du städar bland ropen som trängt in i din barm
Letar efter lycka i tomburkar utsugna likt elefanter
försöker finna glädje i gårdagens spenderade kontanter
Du försöker hitta tillbaka till de känslor han bestulit dig
tillbaka till den tid som var lycka och ståhej
den tid du kunde tala, skratta
finnas till för med än Bara dig

Du plockar upp de en efter en
varsamt läggs de i den gröna hink på din vänstra sida
Sen återvänder du sakta hem med stjärnorna ovanför
i de mörkaste timmar
Och minnena från natten
du lägga upp i fina högar
sorterat efter underlag och behag
För att sedan nästa dag
slängas bort
 med ett med ettt omärkbart leende
men blott ett leende
på dina läppar

du försöker kasta bort främmande människors lycka
i papperskorgen
i hopp om att inte vara ensam